”Eat – Sleep -Turf – Repeat” – i praktiken

I inlägget nedan berättar Bont om hur han genomförde en extrem-utmaning under oktober månad (även kallad Bontober av turfaren johan80). Vad som är fysiskt och psykiskt möjligt varierar från person till person. Utgå från dina egna förutsättningar, lyssna på din kropp och turfa lugnt!

Bont vid första zontagningen av nya vinnarzonen Bont400+. Foto: WombaWomba.

Upptakten

År 2018 hölls Bonanzan i Västerås där det också såldes t-shirts med texten ”Eat – Sleep -Turf – Repeat”. Jag köpte en dels för jag tyckte det var en skoj slogan, dels för att stötta arrangörerna som i mitt tycke lyckades med ett bra arrangemang. Kanske var det där jag fick tanken att någon gång prova att klara en staminatrix  (dvs 400 zoner under 24 timmar) om dagen under en hel omgång. Jag släppte tanken, den kom tillbaka, avvisades ånyo men fortsatte komma tillbaka lika envist. Idén ville som aldrig helt släppa. Avgörande – och kanske kan jag skylla på det – var att corona-pandemin begränsade resandet. De senaste åren har jag tagit ut semester på senhösten och gjort en längre vandrings-/klättringsresa till Nepal, Ecuador och Peru men nu gick ju inte det. Samtidigt stod jag på mer än 50 sparade semesterdagar. Min arbetsgivare var inte svårövertalad när jag föreslog att ta ut semestern i oktober istället för under sommaren.

Frågorna var många. Är det möjligt? Vad krävs? Hur lägger man upp det hela? Att det i så fall kommer bli ”Eat – Sleep -Turf – Repeat” i praktiken var inte svårt att räkna ut. När arbetsgivaren tidigt lovade att ge mig semester i oktober om jag önskade, var jag i läget att jag måste fatta ett beslut. Den danske existentialfilosofen Sören Kierkegaard menar att ångesten ligger i valet, i att välja. Och ångest hade jag sannerligen. Jag valde att satsa, väl medveten om att detta skulle kräva mycket av fysik, psyke, utrustning och team Turf Västerbotten. 

Målet blev 400+ om dagen, 28 dagar på raken (oktober var en 4 veckors omgång tack och lov). 

Under våren började jag studera hur andra turfare i Umeå körde, hur deras mönster ut, vilka tider och hur länge de vanligen var ute. Vilka delar i av stan fick man snabbast ihop zoner och hur lång tid tog det i respektive stadsdel? Det visade sig finnas ett mönster och den kunskapen tog jag med i planeringen. Vidare försökte jag ställa om psyket från att vara sur när jag blir av med zoner jag nyss tagit till att bli glad för det och samtidigt hela tiden försöka beräkna lämpliga vägval för att återta zoner. Jag tror, utan att ha något vetenskapligt belägg för det, att jag i likhet med andra turfare kan bli en smula besviken över att bli av med en stor mängd zoner som det funnits en förhoppning skulle ge lite pph. Speciellt om det är inför natten. Utifrån mitt mål, så jag fick påminna mig själv att det värsta scenariot faktiskt var att jag ägde ”alla zoner” inför cykeldagen och att det mest optimala var att stå på noll zoner när cykeldagen börjar.

Analysen ledde fram till valet att börja cykla vid 8-tiden på morgonen och avsluta vid 22-tiden senast 23. Jag lade in lunchpauser på eftermiddagen mellan kl 14-17. I teorin, vilket även visade sig i praktiken senare, var att den täta turftrafiken till och från jobbet hade bedarrat vid 8 respektive 17 tiden och att flitiga natturfare i regel rensade mig efter 22.00. En annan viktig fördel med dessa tidsintervall var att jag kunde sova på nätterna och nyttja dagsljuset. Kroppen är ju skapt för att sova på nätterna trots allt.

Att planera för det oförutsedda

När det gäller mat och dryck hade jag utifrån tidigare erfarenheter kunskap om vad som fungerar för mig. Det som tar tid är att laga mat och den tiden skulle jag inte ha. Det slutade med att jag hade 60 välfyllda matlådor i frysen, två per dag och fyra i reserv. Kylen var fylld med proteindryck/proteinpuddingar, laktosfri mjölk (längre hållbarhet), fil och diverse andra drycker och matprodukter som var enkla att få i sig. Bland stapelvarorna: 10 liter blåbärsoppa och fem paket fullkornsvälling, 18 liter cola, 7 kg fiberhavregryn, 4 limpor bröd och 3 burkar rårörd lingonsylt. Utöver det kompletterade jag med sportdryckspulver innehållande extra kolhydrater och vätskeersättningstabletter. Trots det hade jag beräknat för snålt och fick vid ett par tillfällen kompletteringshandla, något som kostade eftermiddagstuppluren. 

Planering av utrustning var svår. Jag hade under sommaren för andra ändamål införskaffat en sk Endurance race, comfort-racer, med en grundvikt på 7 kg och med elektroniska växlar. Att turfa med den gick över förväntan, om man undvek mullezoner. När jag senare snubblade över ett erbjudande jag inte kunde säga nej till hade jag ytterligare en liknande racer. Med två bra racercyklar (läs cyclocross), två carbon MTB och en aluminium MTB som sista reservkändes det som cykelstallet var tillräckligt. Varje cykel var fullt utrustade med mobilhållare och lampor för att jag skulle slippa lägga tid på att flytta över utrustning från en cykel till en annan vid cykelbyten. 

Jag hade dock missat att planera däckvalen fullt ut. Båda racercyklarna var utrustade med bra slicksdäck och rullade riktigt bra. Men när det kom underkylt regn/frost grusades alla cykelbanor. Det fina gruset är väldigt vasst och på 2 dagar hade jag fått ihop 7 punkteringar. Totalt fick jag lägga ner 2 timmar på gå-turf hem eller till CM-cykel, sportbutiken på Teg i Umeå. Tack vare deras kunskaper om Turf fick jag snabb hjälp med däckbyte till mer tåliga däck. Förvisso försämrades rullningen, men jag slapp fler punkteringar. Tredje veckan kom snön i mängder och snömodden var tung. Jag nödgades att gå över till MTB som mer plöjde över snömodden än körde fast i den. MTB-dubbdäcken gick alldeles för trögt, så jag bytte till MTB med ett mer slicksmönster. Snön försvann och jag kunde återgå till racer med punkteringssäkrade och slicksmönstrade däck.

Kläder var ett kapitel för sig. Väderprognosen för oktober sa mycket regn, och väderprognosen spådde rätt. Det blev mycket regn och vissa dagar mer regn än mycket regn. Jag hade tre uppsättningar regnkläder, bra regncykelskor, el-uppvärmda strumpor och neopren-/dykarhandskar. Jag gjorde regnet till min vän, om det regnar mycket blir det enklare att välja optimala turfspår. Min största farhåga var att ingen skulle rensa mig. En eftermiddag när förmiddagen karaktäriserats av hällande regn och hårda vindar (klass 1-varning enligt SMHI) ägde jag 180 Umeå zoner och hade 1450 i pph. Detta är extremt i Umeå på en eftermiddag. Men det gick att lita på Umeå-turfarna, vädret förbättrades och två timmar senare hade jag 28 zoner och 230 i pph. 

Jag fick många gånger stor hjälp av team Turf Västerbottens turfare som med stort tålamod släpade runt mig totalt 87 varv i Umeå statsslinga. Ett varv ger mellan 40 – 45 z/timme. 

Eat – Sleep – Turf – Repeat

”Eat – Sleep -Turf – Repeat” i praktiken innebar varje dag uppstigning vid 06.30. Jag åt frukost på stående fot samtidigt som jag bytte om, förberedde matsäck och gjorde iordning dagens cykel. Matsäck med 0,5l drickyoghurt, tre termosar (du vill inte dricka kallt) med 750 ml blåbärssoppa, 750 ml välling toppad med kolhydratsportdryck och 500 ml varm cola toppad med vätskeersättning samt två dubbelmackor. Det sista jag gjorde på morgon var att ta fram två matlådor ur frysen. Väl hemma efter förmiddags-cyklingen värmdes lunchen. Även den intogs på stående fot medan cykeln spolades av, elektronik återladdades, kläder slängdes i tvättmaskinen och det som varit i tvättmaskinen slängdes i torktumlaren och en ny identisk matsäck gjordes i ordning. Sov 30 – 45 minuter. Matsäcken intogs cyklande och under zontagningarna. Hemma efter em/kvälls cykeln var rutinen den samma: matintag parallellt med laddning, cykelavspolning, cykelsmörjning, upphängning av blöta kläder, skiftning i tvättmaskinen och skotork på. Efter det dusch och i säng vid 22-23-tiden. 

Snön och psyket

Min målsättning sprack dag 2. Efter att ha kört in 402 zoner på omstarten (i Umeå kallad Yellow Sunday av Superelak) var jag så uppe i varv att nattsömnen blev dålig. Jag tog ett beslut på måndag eftermiddag att köra så många Staminatrixer jag bara orkade och sikta på att snitta 400+/dag. Snöovädret satte käppar i hjulet och två dagar blev det viktigare att satsa på vila och komma igen dagen därpå. Många dagar har gick bra men säkert lika många dagar var extremt tunga. Kroppen och psyket skrek: ”lägg ner, ge upp, du är galen”. Men varje gång svarade jag kroppen och psyket: ”Ni vet om att det är så här det kommer att kännas, ni är förberedda på det och ni vet att kommer vi bara upp på cykeln och lyckas ta de 50 första zonerna så kommer det att kännas bättre”. Det stämde varje gång.

Snöig cykel. Foto: Bont.

Även om världsmedalj inte var huvudmålet gick det inte att låta bli att snegla på resultattabellen. Inför sista veckan ledde jag fortfarande och det fanns till och med en chans till guld. Samtidigt kändes det som att jag, kroppen och psyket inte hade en extra växel att sätta in. Det var motigt. I det läget fick jag en statistisk förklaring och pepp av ZonerX i Stockholm. ”Du har en ledning på ca 20 timmar och den håller om du bara cyklar som du gör”. Jag vet inte hur han räknade ut det men det fick mig på banan igen. Tillsammans med Umeå-turfaren Mattet for jag till Vännäs (2 mil väst om Umeå) och körde fem varv på sex timmar. I Vännäs ger slingan drygt dubbla poängen mot Umeå. Efter den insatsen rullande det lättare igen. 

Sammanfattningsvis: Totalt 11259 takes (inkl assisst och revisits), ett snitt på 402 zoner/dag, 23 dagar med 400+, varav en dag 500+, sadeltid 12 timmar 12 minuter i snitt/dag, 427 mil totalt (15 mil/dag) samt icke-mätbar kunskap om utrustning, mig, kroppen och psyket. 

Slutligen, särskilt tack till alla turfare i Västerbotten som kört slinga med mig, lämnat zoner, rensat och kommit med uppmuntrande pepp. Ingen nämnd, ingen glömd. Tack

/Bont